Normalitet och dagens huvudbry

Ja, hur var det nu med det? 

Min definition av normal är naturligtvis jag själv. För visst är jag "normal" på alla jäkla sätt och vis. 

Man befinner sig i nedre medelåldern i en bostadsrätt i ett representativt bostadsområde i en av Sveriges största städer. Tillhör ja, vad tillhör jag nu egentligen? Dagens medelklass. Jag röstar men ägnar inte någon större del åt politiken i sig. Bedriver hobbyverksamhet som alla andra och har en bra vänskapskrets och naturligtvis är jag singel (igen). Jag brukar inte psykofarmaka och jag har ett jobb som jag går till varje arbetsdag när jag inte ligger i influensa eller någon annan fysisk åkomma som man inte kan rå för. Jag är nöjd och normal. Eller?

Varför är det så himla svårt med relationer då? Åter igen har min bästa vän rätt. "Det finns inte många "normala" människor som är ok". "Normala människor". Jag då? Jag är ju för fan normal? Visst, några få hang ups har vi ju alla men för övrigt så känner jag inte att jag klassar mig själv som någon idiot vare sig i det ena eller andra avseendet. 

En intelligent, attraktiv kvinna som matchar mig i grundvärderingar och tankar. (Dock inte över 1.70 cm för då känner jag mig som en kortväxt. Lite ytlighet får man väl tillåta sig själv?)

Hur svårt kan det vara? Uppenbarligen jävligt svårt för alltsomoftast matchar man tydligen inte alls. Varken på det ena eller andra sättet. Är det inte jag som jagar så jagar den andra. Det finns liksom inget mellanting där man känner samspelet, där man är likvärdiga, där båda vill lika mycket. Nej, det händer inte. Antingen vill jag mer eller tvärtom. I vilket av fallen så är det lika med en icke fungerande relation i mitt fall. Kanske i de flestas fall. Jag försöker kolla runt bland mina vänner med relationer. Hur dom tar sig igenom vardagen trots deras olikheter. Vi pratar år nu. Uppenbarligen fungerar det för vissa. Varför fungerar det inte för mig då? Är det mina otroligt dåliga val av partners? Ok, i vissa fall ja, men inte i alla. Varför kan man aldrig nöja sig? Letar man efter fullkomlighet kan man ju få bedriva den verksamheten för resten av livet för den finns ju inte.

Nu frångick jag ämnet och snöade in på relationer igen. Hur hamnar jag alltid här? 

Jo, i ärlighetens namn så hur jag än vrider och vänder på mig själv så vill jag ha en relation förr eller senare. Man vill helt enkelt bara inte bli sårad igen.

Ok, några exempel på min väns "inte ok" teori. 

1. Man missbrukar någons förtroende. 

2. Ett respektlöst beteende. (Kan behöva utvecklas men orkar inte)

På nummer 1 så gjorde jag precis så för ett tag sedan för att jag litade på en annan människa som uppenbarligen tillhörde nr 1 och skäms därefter som en hund eftersom jag aldrig borde sagt något. Nummer 2 har jag förmodligen också bedrivit en eller flera gånger under min levnadstid. Vilket då obönhörligen även placerar mig i "inte ok" facket. Finns det någon preskiberingstid för "inte ok"? I vilket fall som helst så har jag förstått att jag inte är så jävla normal som jag tror.. 

Suck!