det känns som jag är en liten barnunge som inte klarar av att lösa problemen själv utan hela tiden måste ha bekräftelsen på att jag gör rätt val. varför? varför måste jag hela tiden få bekräftelse på de val jag gör? grejen är väl att man försökt gå efter magkänslan förut och det har blivit så fel. är så rädd att stå där igen med ett "vad var det vi sa?" "du hade för bråttom" jag orkar inte höra det en gång till, jag vill inte ha ännu ett misslyckande igen. nej, jag tvivlar inte på vår kärlek. erfarenheterna har bara varit kassa och därmed är förutsättningarna i mina tankar som dom är..
jag mår skit.. febern har verkligen bestämt sig för att inte ge med sig. det bidrar nog till min klena självkänsla för tillfället.. det hjälper mig inte just nu..
ska försöka rycka upp mig.. jag skyller på influensan och att det är så mörkt ute att man knappt ser vart man sätter ner fötterna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar