Det hopar sig, det stockar sig och det är allmänt jobbigt.
Vet inte hur jag ska komma ur den negativa fasen som jag inte ser någon ände på just nu.
När ett problem löser sig väntar hela tiden ett annat.
Jag känner mig ensam.
Har nog aldrig känt mig så ensam som jag gör just nu.

Snart är våren här.
Styrkan kommer nog sakta tillbaka, det gör den alltid på något konstigt sätt.
Jag är nog väldigt stark innerst inne för jag reser mig alltid.
De sista åren har det dock bara varit mest besvär.

Jag tvivlar på kärleken.
Jag tvivlar på människor.
Börjar nästan känna mig bitter på livet.
Egentligen vet jag att jag inte borde men just denna dag är en sådan.
Jag har gråtit floder till filmer.
Jag upplevde kärleken hos någon annan.
Den kändes sann och ärlig.
Jag vill också känna så en gång till.
Frågan är väl om jag någonsin känt så?
Antagligen inte..
Filmer förskönar, jag vet..
Men ändå..
Never the least I want too..