Åtminstone kändes det så. Vägen tog aldrig slut och jag kom aldrig hem. Jag gick i ett och samma fotspår steg efter steg.. En påminnelse om att jag är labil och på väg att få ett nervöst sammanbrott inkommer ganska frekvent. Jag har mig själv att skylla. Jag borde ha vetat bättre..
Idag ska jag försöka undvika i bästa möjliga mån att ramla in i chefen på väg ut. Jag har ingen lust att konfrontera henne idag. Det skulle bara sluta med att jag skulle säga saker jag kommer att få ångra bittert så håll dig borta för fan!
Solen försöker bryta sig fram utanför..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar